Själand, en by med med härta o själ

Hittills i mitt liv har jag varit bofast på 23 olika adresser... helt galet !

Jag har alltid varit en orolig själ som redan då jag var barn flyttade en del.
Jag hade en trygghet i min familj men alltid känt mej lite rotlös.

Som vuxen har det varit likadant, sist jag kände mej riktigt hemma var då jag bodde i Vetlanda.
Jag var gift, hade ett fint, stort hus, goda vänner o mina allra närmaste kära i närheten.
Där kände jag ett lugn, ett sådant lugn man bara kan önska sej.
Tretton år hann det bli i Vetlanda innan jag, mot min vilja, flyttade med min fd man till annan ort på grund av hans arbete.

Nu har jag hunnit med nio år här där jag bor men känner inte riktigt mej hemma här även om jag trivs bra.
Jag har ju mina barn här o det är enda anledningen till att jag stannar.
Mina älskade vänner Kristina o Mats finns ju åxå här förstås o skulle jag flytta så krossas mitt hjärta en del men...det är dax att slå mej till ro nu å finns ju bara EN tänkbar plats i världen för mej.

Då jag var sommarbarn i Själand bodde vi alltid i gårdens gamla hus med ordentliga anor från svunnen tid.
Bönninga kallas huset o vad jag förstår är det en lokal språkform för boningshus.

Bönninga är pappa Hennings föräldrahem o där har många fötter slitit de grova golven.

Tänk om väggarna kunde berätta allt de sett...
Alla koppar kaffe som druckits från fat med ett surplande ljud o skvimp.

I köket stod tant Signe o diskade så det skvätte över hela hennes förkläde o diskbänk.
Kan se henne än i dag stå där o le o ibland sjunga o tralla.
Ofta påpekade jag att hon ju blötte ner sej o hon skrattade härligt tillbaka o sade att det ska skvätta när man diskar.

Under den blekta trasmattan i köket fanns en lucka ner till källaren, där nere luktade unket av fukt o jord o jag var så rädd att gå ner där, spindelrädd som jag redan då var.
Från källaren ledde en liten gång in i pappa Hennings garage där han ställde sin traktor efter dagens arbete.
Där inne fanns massor av verktyg o pinaler o jag älskade att i smyg gå in där o förundrat se mej omkring.

Bakom köket fanns ett litet rum med fina saker jag inte fick röra minns jag, där fanns krukor med guld på o i lådorna i det gamla skåpet fina guldsmycken o broscher.

Vidare in i nästa rum med slitna gardiner fanns en säng där jag brukade sova o på väggen en blekt plansch där folk med glada ansikten arbetar på fälten.

På övervåningen vid trappans fot stod den gamla bruna o rejält slitna gunghästen med äkta tagel o trovärdigt huvud.
När det regnade ute satt jag ofta där o gungade liksom i galopp o såg ut genom de små fönstren.

Tant Signe o pappa Hennings sovrum fanns där uppe men dit fick jag inte gå så ofta.
Ibland på kvällen efter kvällsbönen smög jag fram bakom dörrposten o såg tant Signe släppa ut den strama knuten i nacken o släppa ut sitt långa hår.
Jag såg förundrat på när hon tog ur flätan o borstade håret länge, länge sittandes vid det lilla bordet med ryggen mot mej.

På övervåningen fanns längsgående garderober med riktigt gamla verktyg, en bondes redskap.
Ofta var jag där inne o gömde mej då tant Signe ropade.

För några år sedan återvände jag till mitt älskade Själand o Bönninga står kvar till min stora glädje.
Jag gick runt där i huset o mindes alla de små, små saker o möbler som än i dag finns kvar.

I byn där huset finns bor mitt hjärta, min själ.
Inte helt oväntat heter byn just Själand, så vackert namn. 
Där vill jag bo, leva, åldras o dö.
Där vill jag finna ro o bara vara.

När det blir vet jag inte men dit är målet på min resa.
Vägen dit är lång o krokig men jag bara SKA dit, så är det !

Finns det liv är det aldrig för sent

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

http://www.youtube.com/watch?v=3wTTODksGtA
Mikael Wiehe

Mysko

Jag kommer cyklande i sommarvärmen å stannar till precis innan Höjdhagens busshållplats.
Där står en buss mitt i vägen i motsatt riktning.
I bussen sitter fullt med barn o chauffören saknas.

Jag går in i bussen o frågar barnen vad som hänt men får inget riktigt svar.
Innan jag knappt hinner reagera kommer chauffören tillbaka o kör iväg.
Jag ropar att jag vill kliva av men får till svar att man inte kan stanna mitt i vägen.

Gång på gång ber jag chauffören släppa av mej men han säger om o om igen att man inte kan stanna var som helst på vägen o kör vidare.
Vi åker o åker o jag blir riktigt irriterad o säger argt till att NU vill jag bli avsläppt.
Chauffören svarar att när vi är framme i Osby får jag kliva av som alla andra.
Osby ? Det är ju jättelångt...

Mitt i natten har jag tröttnat o hoppar av bussen i farten.
Jag hamnar i diket men kravlar mej upp på vägen helt oskadd.
Längre fram vid vägkanten står en husvagn i trä, jag knackar på o får komma in.
Husvagnen är jättestor.
Där finns vardagsrum o flera sovrum, badrum o kök.

Jag stannar ett par dagar med de vänliga ungdomarna i husbilen.
Plötsligt ser jag en stor Amerikansk cab sakta glida förbi utanför fönstret, den kör med flit ner i vattnet o både förare o passageraren skrattar högt.
Jag ser luftbubblor på ytan o när bilen kommer upp igen på motsatt sida ser jag att vattnet inte är vatten utan olja.
Paret i bilen kör skrattande iväg.

En kväll har vi fest i husbilen.
Massor av folk som stimmar runt hela tiden.
Vid ett bord står en dator man kan låna om man sätter i sitt bankkort o betalar en summa som tack för lånet.
Jag hinner precis betala för en tids surf då det blir strömavbrott.

Vi går ut o nu tävlas det i vem som vågar hoppa högst ifrån hopptornet i sjön.
Jag är höjdrädd o vägrar vara med.

Jag går tillbaka till husvagnen o upptäcker man har en liten damm med blommor i inomhus.
Blommorna ser torra ut så jag vattnar dom lite.
Plötsligt kommer en jättestor orm fram bakom bladen.
Ormen är jättestor o väser åt mej.
Jag blir rädd o flyr baklänges.

Efter en stund upptäcker jag att det kliar på mitt högra pekfinger o ser att jag är ormbiten.
Fingret är svullet., blått o har fyra bitmärken.
Jag går o hämtar hjälp men alla bara skrattar åt mina frågor om vad det är för sorts orm som bitit mej.
Jag åker till sjukhuset o man säger att jag blivit biten av en farlig orm o att jag kommer dö inom några timmar.

Jag letar efter en busstabell, nu vill jag hem men varje gång jag hittar en buss som tycks passa så missar jag bussen med en hårsmån.

Plötsligt sitter jag i en bil i Norrland o ser ut över kullar o dalar.
En barndomsvän som är med i bilen frågar var mitt kära Själand ligger men jag kan inte riktigt minnas så vi letar länge, länge utan att jag hittar vägen.

Min katt hoppar upp i sängen o vips är jag vaken ur min konstiga. mycket osammanhängande dröm.
Välkommen till en ny dag.

Rosendoft

Då jag var på väg hem från stranden idag gick jag genom ett område med gamla fina trähus.
Älskar att kika in på trädgårdarna o kanske ha turen att se några riktigt gamla mormorsväxter.

Den här fantastiskt vackra rosen kikade ut genom staketet vid ett vitt trähus från svunna tider.

Tänk om det var möjligt att känna rosens doft genom att trycka på en knapp på tangentbordet, i så fall skulle jag lägga in den här så ni kunde få känna hur underbar den var  ;-

Sju sorter under kudden

Sen natt o jag lägger ner mitt huvud på kudden
Jag somnar nästan genast men kommer inte till ro utan drömmer oroligt.

I drömmen är jag långt, långt borta i en vacker trädgård med många underbara växter.
Jag går runt i alla vackra färger o dofterna är förunderliga.
Jag ser en vacker gammal rottingfåtölj under ett träd o sätter mej.
Fåtöljen är hög i ryggen o har rundade armstöd, sittdynan är mjukt vadderad.
Jag lutar mitt huvud bakåt o liksom drömmer iväg, förtrollad av stunden.

Under tiden jag dagdrömmer o njuter i den bekväma rottingfåtöljen börjar det växa ogräs omkring mej.
Jag märker ingenting.
Då jag vaknar till är jag är helt fången, hur jag än sliter o drar kan jag inte komma loss.

Det växer Klofibbla runt stolen o mina ben.
Åkervinda håller kvar mina armar o handleder o stora maskrosor liksom pressar min mage mot fåtöljens rygg.
Brunört, Daggkåpa o enorma Grobland slingrar sej runt mej o håller fast mitt huvud i ett stenhårt grepp.
Röllikan hånskrattar åt mej o slingrar sej hårt runt min hals, jag är fast.

Just då vaknar jag kallsvettig ur min dröm.
Det är en så overklig känsla av att drömmen är sann.
Jag har svårt att andas o sätter mina händer till halsen, där finns ingen Röllika som stryper, ingen Åkervinda eller annan växt som tvingar mej tillbaka
 .
Jag skakar av mej drömmen, går ur sängen, klär på mej o går ut i skogen.

Efter långt sökande finner jag sju sorters ogräs som jag plockar.

Väl hemma lägger jag ogräsen under min huvudkudde, lägger mej, somnar o sover så skönt som jag aldrig tidigare gjort.

 

 

Glad midsommar ;-)

Skogspromenad

Äntligen en lucka i regnandet, jag går ut i skogen.

Efter regnet är det ju bara så friskt o härligt, efter regn kommer sol som det heter.

Jag går o njuter o plockar växter som jag ska torka i press, funderar på att göra fina tavlor av dom sen.
Hittar en hel del blommor o blad jag inte vet namnen på men fina är dom så jag plockar massor... kommer inte pressa alla utan det mesta hamnar i vas.

Jag tappar bort mej lite i skogen o kommer fram till en stor äng med meterhög vegetation... jag går rätt över trots att jag blir dyngsur om byxorna, precis så man gjorde när man var barn...
Vem brydde sej om blöta byxor då ?!
Älskar att vara så där barnsligt lekfull o busig o bara strunta i regler o blöta ben.

Bidde rejält blöt om fötterna åxå, riktigt så det plaskade i mina Converse med vad 17, det var det värt  ;-)

Vardagslyx

Det kittlar i munnen... mmm, jordgubbar.
Smak av äkta svensk sommar när den är som allra bäst.

Lite vaniljsocker på o vispgrädde till, jag är såld !

Ett glas isande kallt vin, hett badvatten med skum upp till hakan o levande ljus med underbar vaniljdoft.

Mobil, tv o dörrklocka är avstängda.

Jag glider ner i badkaret o njuter länge, länge med lugn skön musik i bakgrunden.

Vardagslyx till mej själv en regnig måndag.

Pannkaksdille

Vad är det med barn o pannkakor egentligen ?!
Ägg, mjöl, mjölk, lite salt o margarin... hur gott låter det ?
I mina öron... inte alls !

Men, visst älskade jag mammas lätt knapriga pannkakor när jag var liten.
Pannkakor med jordgubbssylt o vispgrädde... mums !

Mamma brukade göra pannkakstårta för att få vardagsmaten lite skojigare.
Många pannkakor, väldigt många, vi var en stor familj, på hög med sylt o grädde emellan, gud så vi åt, o det såg ju lite så där speciellt ut.
Vanlig simpel pannkaka som tårta ;-)

Min äldsta dotter var en riktig pannkaksälskare då hon var liten.
Hur kan man vilja ha pannkakor VARJE dag ?
Fick hon inte sina älskade pannkakor grät o skrek hon olidligt länge så enklast var ju att dra ihop smeten o sätta igång med stekning.

Då min yngre dotter var nyfödd var min äldsta på mej ständigt o var svartsjuk o hatisk mot sin lillasyster.
Hon testade mej hela tiden o bara för att jag inte kunde just då, amning o sånt, så bara skulle hon ha sina älskade pannkakor.
Ammade OCH stekte pannkakor samtidigt en gång.
Hade foten i en utdragen låda o bebisen vid bröstet på ena sidan o stekspaden i den fria handen.
Ja, vad gör man inte ?!

Pannkakssmet är ju bara så där äckligt svårt att torka bort, speciellt från väggar.
En gång hade jag så där jobbigt bråttom o skulle göra min dotter till lags med färdiga pannkakor då hon kom hem från skolan.
Jag skyndade allt jag hade, stod med skålen i famnen o vispade ihärdigt o tjoff, så gled skålen ur min hand o hjälp så den flög.
Smeten hamnade på väggar, golv, bord o stolar.
Det blev inga pannkakor den dagen !

Ja, pannkaka kan vara gott ibland men nu då jag kan vara sugen ibland så är det ingen annan i min lilla familj som äter...

Min Clint Eastwood är sjuk

Min hjälte, min egen Clint Eastwood/pappa Henry är dålig o ligger på sjukhus sedan många veckor.
Slangar o mediciner i mängder ;-(

Lider med honom o är så ledsen jag inte kan vara där vid hans sida.
Tänker på att han ligger där ensam med sina tankar om livet.

Pratade med en sköterska på hans avdelning o fick veta han inte äter längre... hm !
Jag ringde upp honom o försökte få honom att förstå att han måste göra ett val... äta o leva eller inte äta o sakta tyna bort.
Jag har många syskon men vi alla bor långt i från honom så det är svårt att finnas till hands.

Pappa Henry flyttade till oss då jag var fem år.
Efter endast två veckor i vårt hem kallade jag honom för pappa o det har han sedan dess alltid varit, just en pappa, en riktig pappa som alltid funnits där för mej.
Han var en engagerad klasspappa.
Hjälpte mej med läxor.
Han skjutsade o hämtade mej till o från stallet, där jag var nästan jämt.
Vi seglade tillsammans o jag fick följa med på rådjursjakt osv osv.
Senare då jag var tonåring satt han alltid uppe o väntade på mej trots ibland sena timmen.

Då jag var sjutton år skilde sej mamma o pappa Henry o jag flyttade med min mamma.
Jag var så rädd han inte skulle bry sej om mej efter det, jag var ju inte hans biologiska dotter, men han har alltid funnits där för mej då jag behövt.

Minns då jag skulle övningsköra o pappa Henry o jag tränade i hans gamla skruttiga brandgula SAAB 99 med endast ettan o fyrans växel fungerande, inte konstigt jag aldrig tagit körkort...

Nu ligger han där o är både gammal o sjuk o jag finns här, 25 mil är kanske inte så långt men utan körkort är det lite krångligt.
Ska trots krångel med avstånd o annat åka till honom  kommande helg o hoppas han är pigg nog att orka prata o kanske till och med skratta lite.

Är så rädd jag inte ska hinna hålla hans hand, säga att jag älskar honom o bara vara där som dotter, medmänniska o lyssnare.
Vill hinna innan hans sol trillar ner i solnedgången o släcker hans ljus för alltid.

Trappan i skogen

Tog en promenad i skogen o fann den här slitna, gamla trappan med exakt 83 trappsteg.
Tycker den är så fin med stenläggningen, stålkanter o så vackert sliten med rostig handledare.

Det här med trappen o dess steg får mej att minnas en tavla som mormor o morfar hade hemma på toaletten.
Varför dom hade den just på toa vet jag inte men många gånger satt jag där o gjorde vad jag skulle o tittade samtidigt på tavlan o förundrades.

Överst o centrerat på tavlan stod: Mannens åldrar, i snirkliga o som jag tyckte mycket vackra bokstäver.
Tavlan visar en trappa med nio trappsteg.
Längst ner föds en pojke som sedan traskar vidare upp till tonår, man o medelålder.
Medelåldern betecknas högst upp i trappen o när han sen blir till äldre går han nedåt i trappan igen.
Till sist blir han en kutryggig gammal man i rullstol o på sista trappsteget står ett gravkors.
Vid varje trappsteg står en finurlig ramsa men tyvärr minns jag inte längre någon av dom, vad jag däremot minns är att jag skrattade åt rimmen i ramsorna  när jag lärt mej läsa.

Från det att jag föds är jag på väg att dö, varje år närmare steg 83.
Eller kanske man kan säga tvärt om. Man föds där uppe o går neråt, närmare graven...

Fotnot:
Medellivslängden för kvinnor i Sverige är 83 år.
Info hämtat från Wikipedia

Tre meter upp

Helg o en sväng ut med båten.
Ja vad skoj, säger hela familjen utom mamma, hon rynkar på näsan o suckar en aning men hon följer ändå motvilligt med, höggravid som hon är.

Ner till båten i hamnen kommer hela familjen Virrpanna med fullpackad bil, ungar o en smått vaggande mamma i släptåg. (alla tittar på oss, som vanligt)

Allt är med, o då menar jag verkligen ALLT.
Fyra barn, hund, packning till tusen o en trött småtjurig mamma som inte alls uppskattar havet o en lutande segelbåt.

Äntligen iväg o mamma börjar genast förbereda lunch.
Hon koka spagetti o värmer medhavd köttfärssås..
Jag står redo med durkslaget över relingen, mamma häller upp pastan men ooops... där tappade Lena maten i sjön ;-(
Ja, ja, köttfärssås kan man ju äta utan spagetti.

Vi har en, tycker jag, toppenhelg till sjöss med många stopp på härliga badklippor, en del småfadäser förstås men i det stora hela en lyckad helgtripp för oss.
Vi är vana vid att det inträffar lite halvknasiga saker men nu har det ju varit nästan helt problemfritt.

Sent på söndagkvällen kommer vi från lite fel sida så pappa Henry styr båten mot båtklubben i stället för därifrån vi startade, nere i hamnen. (Ligger ca fem km ifrån varandra)

När vi väl lagt till, ni kan säkert tänka er hur det ser ut,  kommer pappa Henry på att vi har bilen vid hamnen... Ja ja det är inte så långt hem, säger han, vi får gå.
Framme vid den tre meter höga grinden upptäcker han att oj, hit har jag inga nycklar med mej.

Vad göra ?
Vi barn är precis så lagom små att vi kommer in under grinden.
Pappa Henry skuttar lätt upp i staketet o vips ner på andra sidan.
Kvar står min höggravida mamma...

Mamma ser trött o uppgiven ut, ingen vila ingen ro, bara slita o jobba o nu detta.
Pappa Henry letar runt efter något att gräva ett lagom dike under staketet med så att mamma kan krypa under men han hittar inget bra grävdon.

Mamma är trött o säger att hon kan sova i båten, att hon kan bli hämtad nästa dag men pappa Henry är en mycket påhittig man.
Pappa Henry klättrar vigt tillbaka över staketet till hennes sida för att försöka hitta en lösning o ge henne lite tröst.

Efter lite övertalning (mycket snarare) börjar mamma sakta klättra upp i staketet, pappa Henry puttar på bakifrån.
Det går mycket sakta men till slut så når mamma grindstolpens topp o hamnar där sittandes som gjuten.
Mamma är höjdrädd o börjar gråta när hon tittar ner o ser hur högt tre meter är.

Det tog en evig tid å många lena ord för pappa Henry att få ner min höggravida mamma från staketstolpen o väl nere så traskade vi de ca fem kilometrarna hem.

Tänk vad det är skönt att ha båt...förresten så var detta sista gången mamma var med på sjön, över huvud taget.

Min oas

En liten oas i mitt hem är balkongen med vidsträckt Vätterutsikt.
Fem trappor upp i en brant backe ger enastående vy.

Jag har Physalis, tomater, Klockranka, Lavendel, Blomsterböna, lite kryddor o många många andra växter..
Vill klä min balkong i vacker varm grönska.
Har en Kärlekspelargon som är så  knallröd o fin men min absoluta favorit är ju den gamla kära Mårbackapelargonen.

Jag tillbringar många fina kvällar på balkongen med solnedgången i sikte omgiven av grönska.

Lite kaffe i min oas o dagen är räddad, som sammet för själen.

Vem är hon ?

Det bor någon i min kropp just nu o jag bara undrar, vem är hon ?

Denna någon säger o gör konstiga saker, hon är glömsk o virrig o jag har bett henne lämna min kropp flera gånger men hon är enveten o stannar kvar.

Hon får mej att lägga saker på fel plats.
Hon får mej att stamma o tappa ord.
Hon är så hemskt långsam, inte alls som jag !
Hon får mej att glömma saker jag sagt o gjort.
Hon ger mej så många hemska drömmar på natten, jag sover så dåligt så snälla, jag ber dej, snälla bara lämna mej i fred.

Hon denna någon ger mej en ständig huvudvärk o en övermäktig trötthet.
Om jag bara visste vad hon vill mej..

Kan hon inte bara lämna mej ifred, jag känner inte igen mej själv...
Vill att hon lämnar mej, vill vara mitt vanliga jag igen.

Hon den där någon skjuter undan mej, tar över min kropp...
Hon klöser o river sönder mej invärtes, hon äter upp mej inifrån o ut.

Den där någon får mej att upprepa allt minst tre gånger, kolla spisen åtta gånger o ge katten mat hela tiden, fy så tjock min Ester kommer bli.

Tänk hur mycket vatten blommorna får, de drunknar nog snart... precis som jag.

Hyllning till Kristina

Länge har jag sett dej lida.
Jag försöker finnas där för dej men du är rädd du är till besvär.
Vet inte hur jag ska kunna hjälpa då du aldrig berättar, begär eller frågar.
Jag hoppas du vet att jag finns här för dej.

Jag vill ge dej skogens alla dofter.
Jag vill ge dej guld o diamanter.
Jag vill ge dej allt det fina, underbara.
Jag vill ge dej himlens alla stjärnor, allt du kan önska men mest av allt vill jag ge dej din hälsa tillbaka.

Jag vill visa dej all min uppskattning men hur gör jag då världens alla vackra rosor inte räcker till...

Kristina min vän, jag älskar dej.

Lenaland

I mitt land är det alltid sommar, grönt o vackert.
I mitt land blommar alltid buskar, träd, ängar o blommor.
I mitt land är det alltid varmt i den lilla badsjön.
I mitt land skiner alltid solen o i mitt land glittrar alltid havet så vackert.

I mitt land glimmar stjärnorna alltid på natten.

I mitt land finns det mat till alla.
I mitt land är alla lika mycket värda.
I mitt land delar alla lika.
I mitt land finns inga hårda ord, gråt eller skrik.
I mitt land är alla snälla o vänliga.
I mitt land är ingen ensam utan kärlek.
I mitt land finns respekt för alla.

I mitt land tar alla hand om varandra, för i mitt land är alla vänner.
 I mitt land finns inga lögner inga svek, för i mitt land lever alla i sanning.

I mitt land finns inga olyckor o inga vapen.
I mitt land finns inga rädslor, inga faror, inget hat, ingen skräck o inget våld.
I mitt land finns inga krig.
I mitt land finns inga utslagna människor, inga droger, inga sociala problem.
I mitt land finns ingen fattig o ingen rik, för i mitt land finns inga pengar.

I mitt land finns ingen politik.
I mitt land finns inga religioner.
I mitt land finns inga bomber inga pansarvagnar.
I mitt land finns inga gränser inga stängsel.
I mitt land finns inga staket, för i mitt land är alla fria.

I mitt land finns inget skräp o ingen smuts.
I mitt land finns inga avgaser o ingen miljöförstöring.
I mitt land finns inga illaluktande fabriker för i mitt land är allt rent o vackert.

I mitt land finns ingen smärta.
I mitt land finns inga sjukdomar, misär eller död.
I mitt land lever alla  för evigt.

I mitt land finns inga måsten.
I mitt land finns ingen tid o inga klockor, för i mitt land står tiden stilla.

Ingen bra lördag

I lördags vaknade jag efter en mycket obehaglig o stormande dröm med stickande känsla i vänster hand.
Tänkte att jag har nog legat lite på handen o den sover.

Efter flera timmar hade den stickande känslan spridit sej upp i hela armen o jag blev smått orolig o tänkte, vad är nu detta för skräp ?!

Hade en del ärenden på stan då min äldsta dotter ska ha skolbal idag.
Vi hämtade klänning o gjorde en del andra ärenden förknippade med hennes stora dag.

Den stickande känsla försvann inte utan drog sej upp mot vänster kind, nu blev jag riktigt rädd o åkte in till sjukhuset.
Hej o hå, jag fick komma in direkt, bara tjong så låg jag där uppkopplad till hjärtmaskin o hade nål i både hand o armveck.
Läkaren kom direkt o ställde massor av frågor, jag kände mej trög i tanken o kunde inte svara på en del av hans, tyckte jag, konstiga smått irriterande tjat.

Efter en liten stund fick jag en massiv huvud- o nackvärk, skulle ringa mina barns pappa men mindes inte hur man gör då man ringer, jag blev verkligen jätterädd o började storgråta.
Jag fick hjälp men att kontakta barnens pappa o han kom o hämtade min yngre dotter som var med mej på sjukhuset.

Jag hamnade på AVA, akutvårdsavdelningen.
Kände paniken växa då jag förstod att jag kom till samma avdelning där min mamma låg sitt sista dygn i livet.
Jag började veva med armarna o skrika hej vilt o sade att där vill jag minsann inte stanna kvar.
Man rullade in mej i rum nr fem trots mina skrik, mamma låg i rum arton, ok då, det var ju en bit bort på andra sidan korridoren.

Var tionde minut kom en sköterska in o tittade till mej, fortfarande uppkopplad till hjärtmaskin.

Man sade att jag måste stanna minst tre dagar för observation o rullade iväg mej till datortomografi.
Där låg jag på en rundad, kall bänk o var ordentligt orolig med massiv huvudvärk o yrsel.

Doktor Jenny kom in till mej efter undersökningen o sade att detta var nog inte så värst bra, en lätt stroke med en blödning i huvudet bakom vänster öra.
Jag ville inte stanna kvar på sjukhuset utan mot läkarens inrådan åkte jag hem sent på kvällen.

Igår tog jag en liten promenad med min dotter, plockade en bukett så vackra, ljusblå Förgätmigej, skönt att komma ut i skogen en liten stund.

Idag har jag enorm huvudvärk, lite yrsel, ont i nacken, lite svårt med handstyrkan o något trög i tanken men kommer inte missa att se min dotter på stan iklädd sin fantastiskt fina balklänning, inget i världen kan få mej att missa hennes fina dag.

Barnsligt av mej att göra motsatt vad läkaren rådde men man bestämmer ju själv.
Jag funderar starkt på att åka tillbaka till sjukhuset idag efter jag varit på stan, får väl se hur jag känner mej.

Försvinna en stund

Längtar efter den där varma trygga känslan av skog som omger mej o jag går ut.

Hittar en soldränkt dunge där jag lägger mej direkt på marken bland ljusgröna blad o doften av bark.
Jag ser upp mot den ljusblå himlen... tänker absolut ingenting, är liksom ren i tanken.
Är helt omsluten av skogens värme, gud så skönt.

Jag finns inte.
Skönt att kunna icke-vara om så bara för en minut.
Att gå in i mej själv som i ett annat land, ett dolt land där ingen kan se mej.
Jag gömmer mej för omvärlden o finns inte, är inte.

Tiden står stilla.

Jag blundar inte men blicken är liksom bara tom.
Är på en annan planet, ett annat land, någon annanstans långt, långt borta.

Jag ligger kvar länge, länge o halvslumrar, så skönt att bara försvinna, att inte finnas för en stund.

Hm, en pojkspoling...

Ja ha, o vad är det där nu då ?
Va, mamma kommer hem med en katt... JAG då, va fan, ska hon glömma mej nu ?!

Aha, det är han nu igen, han som var här för en vecka sen o trodde han var guds gåva till oss fina kattflickor.
Jo ok, snygg är han faktiskt, ni skulle bara se hans ögon, gosh... men han är lite väl jobbig tycker jag.

Han hoppar omkring o leker med allt, vilken lite tönt !
Tror knappt han är tonåring den spolingen.
Jag däremot är ju en fullvuxen fin dam, visst leker jag ibland men bara, o då menar jag BARA, när jag själv vill o absolut inte med vad som helst.

Jag kan bara inte fatta varför mamma tar hit en kille... vad tror hon egentligen ?!
Han springer efter mej hela tiden o försöker vara cool trots att jag fräser åt honom o ger honom en o annan snyting då o då.
Han fattar nog trögt tror jag, han är ju från Österängen... har ju hört att dom är ju lite stökiga där.

Zigge heter han o ja, jo, jag får väl medge att jag nog är lite intresserad men han är liksom lite för PÅ, vi tjejer gillar ju tuffa grabbar men vad sjutton, låt mej vara ifred lite, tack.

Han visar sej på styva linan heeela tiden, klättrar snabbt högst upp i mammas gardiner för att sedan slänga sej på soffan o hela tiden kollar han att jag ser honom, snacka om att försöka impa !

Vart jag än går hänger han efter... men det är förresten inte så konstigt... jag vickar på baken o svänger ju extra på svansen.
Jag är helt klart en riktigt puma om jag får säga det själv ;-)
Skönt att bli lite uppvaktad även om jag nog hade föredragit en riktig karl i stället för en pojkspoling.

Å vad han äter då, som värsta svullot o bordsskicket.. herre Gud säger jag bara !

Skulle kanske vara kul att bli mamma... funderar starkt på saken men får väl se om Zigge skärper till sej lite o växer upp en aning annars får jag väl hitta någon annan snygging att bjuda hit.

I värsta fall får jag väl ta o bjuda till om jag nu vill ha små ulliga, gulliga kattbebisar.

Fem år sedan du lämnade mej

1826 sedan jag satt där o höll din hand.
1826 dagar sedan du sakta drog ditt huvud bakåt, andades häftigt för att sedan somna in, in i evigheten.
1826 dagar sedan jag tvättade dej ren, kammade ditt hår tillrätta, satte på dej dina smycken, klädde dej i vardagskläder, just så jag var van att se dej.
1826 dagar sedan jag lade en ros i dina händer o smekte din kind för allra sista gången.
1826 dagar sedan kysste din panna farväl.

Jag saknar ditt innerliga skratt, dina vänliga, varma ögon o dina varma händer.

All din kunskap, all din vänlighet, din medmänskliga värme, din rättvisa.
Du födde mej o höll om mej, du gav mej rena kläder, gav mej mat, lärde mej rätt o fel.

Med en moders kärlek lät du mej växa upp.
Du hjälpte mej o ställde upp för mej, vad det än gällde precis så som en mamma, min mamma.

Jag hyllar dej extra idag med ängen full av Gullvivor.
Gullvivor som jag vet var din älsklingsblomma framför alla andra.
Tänk om jag kunde få dej tillbaka om så bara för en minut.
Vore du här i bara en liten minut så skulle jag se dej i ögonen o säga allt det där lilla, lilla som jag kanske inte lät dej förstå.

Jag vill säga att jag älskar dej... något som jag vet du kände men som jag aldrig sade i ord.

Många gånger var jag inte dej värdig, många gånger gjorde jag dej så illa.
Önskar jag kunde vrida tillbaka klockan o säga förlåt mamma, jag älskar dej.

Saknar dej mamma, saknar dej alltid o för alltid.

Husvagnssemester i Finland

Glömma sin vovve på campingplatsen, hemska tanke men det gjorde vi, virriga familjen.

Husvagnssemester till Finland, året är 1974, jag är tio år.
Fyra barn mellan ett o fjorton år o två vuxna plus en hund, gissa om det var stök i bilen.

Uusikaupunki, ja det har ett skoj namn, där stannar vi !

Pappa Henry hittar en bra plats, tycker han, ca 50cm från en stor tall o mellan två mycket välorganiserade husvagnssemestrande familjer.
Det ösregnar.
Vi formligen väller ut ur bilen o stirrar runt, snabbt in i husvagnen allihop på en gång för att inte bli blöta o sen ut ingen för att sätta upp förtält o ett tvåmannatält bredvid, där fick min storasyster o jag vårt egna lilla krypin.
Var fan är tältpinnarna ?
Var är pluppen till min luftmadrass ?
Fan vad det regnar !

Andra campande stirrar o skrattar högt åt oss... En stor rörig familj som till på köpet har hunden med sej... ha ha.
Vi är ställets attraktion !

Vi är högljuda, överallt på en gång, gap o skrik, gnäll o skäll.
Mamma vill göra mat, vi barn vill bada men min storasyster vill hem o tjatar om det hela tiden, pappa Henry vill sätta upp tälten o vår hund, drevertiken Katti vill bajsa... Vilken syn !

Vi stannar några dagar vid sjön i Uusikaupunki med sol, bad, gap, skrik o även en del bråk.
Vi strör våra saker över halva campingplatsen men pappa Henry sitter bakåtlutad i solstolen med en bok mest hela tiden medan mamma tycks skämmas över sin helt galna familj o gömmer sej i husvagnen eller springer efter något barn.

Vi är på väg att dra vidare till de andra semesterfirarnas lycka o packar ihop alla saker, sätter oss i bilen o åker norrut.

Aldrig vill pappa Henry stanna, han kör, kör o kör.
Mamma gnäller att hon vill stanna men pappa Henry kör vidare o inte är han värst laglydig heller som förare.
Tänk er, fyra barn som tjatar om att bada, kissa o äta glass i värsta "Vi hade i alla fall tur med vädret" -stuk.

Sent på kvällen kommer vi till Waasa o kör in på en campingplats, alla väller ut i vanligt ordning men...
VAR FAN ÄR HUNDEN ?

Pappa Henry får tag i en telefon o numret till Uusikaupunkis campingplats, han ringer genast, han är mycket rädd om sin jakthund o vän,
Jo visst, där står en hund o ylar högt o har gjort så timme in o timme ut, fastbunden i en stor, hög tall.

Vad göra ?
Vi stannar över natten i Waasa, packar ihop alla saker tidig morgon o åker tillbaka söderut för att hämta hunden.
Semesterrutten omdirigeras till att i stället för att åka runt, Kapellskär-Helsingfors-Torneå-Stockholm så bestäms att vi ska stanna i södra Finland veckan ut o sen åka tillbaka samma väg Helsingfors-Kapellskär.

Gissa om folk gapskrattar o glor på oss då vi dagen efter återvänder för att hämta vår älskade vovve som en campinggäst varit så vänlig att ta hand om.

Vill tillägga följande:
Det blev ingen resa tillbaka Helsingfors-Kapellskär.
Det var färjestrejk precis då vi skulle lämna Finland så det var bara att snällt åka norrut igen med hela familjen gap-o-skrik.
Pappa Henry skulle tillbaka till sitt jobb o vi hann inte vänta på att strejken skulle blåsas av.
Vi åkte bil, åkte bil o åkte bil.
Det blev inte värst många stopp eller övernattningar från södra Finland upp i norr o sen ner igen på Svenska sidan....

Härligt med semester  ;-)

Ett förbannat regnande

Måste det alltid regna precis när jag gör något som kräver att vattnet låter bli att ösa ner från himlen ?
Ja, tydligen !

Olja in trägolvet på balkongen en andra gång... regn.
Slutmåla balkongräcket... regn.
Måste gå o handla... regn.

Men vad 17, man ska väl inte gnälla, var ju otroligt fint runt påsk.
Vi svenskar har nog en förmåga att gnälla, eller hur ?!
Är det inte för mycket regn o kyla så är det för varmt o svettigt.. ha ha.

Blir att ta itu med lite saker inomhus i stället.
Två fina stolar står här o väntar på att bli isärtagna, limmade, målade o till slut få ny klädsel på sina sitar.
Tänkt måla det gamla symaskinsunderredet vitt, ja saker att göra inomhus fattas inte.
Har åxå lovat en vän att fixa iordning en ärvd byrå så jag har nog saker att göra, minst sagt.

Bäst att sätta igång, nu, genast !

Min vän Mats

Jag är trött, hängig, vill ingenting, absolut inte ett dugg.
Jag ligger i soffan o slöar när det plötsligt ringer på dörren.
Jag släpar mej upp, öppnar dörren o där står han, min vän Mats.

Mats är så snäll o omtänksam, finns alltid där för mej med en varm, trygg famn.

Idag har han picnickorgen packad i bilen o han ber mej komma med ut.
Jag blir givetvis glad för hans omtanke men tvekar.
Motvilligt gör jag mej i ordning o följer med.

Vi hittar en fantastiskt fin plats på en äng, lägger ut filten o bara njuter av vårsolen.
Vi dricker kaffe o äter smörgås o pratar om typ ingenting.

Mats är en betydelsefull person i mitt liv o det vet han om.
Bara kunna vara o göra absolut ingenting... det kan man inte med många personer i sitt liv men med honom finns det alltid sådana stunder.
Han ger mej stöd o en kram när jag som mest behöver, han finns liksom alltid där när jag behöver prata eller bara ha någon hos mej som utan krav bara finns till.

Mats, han är en kär vän jag inte vill vara utan.

Babyfilten

Blekt ljusblå på ena sidan o minst lika blekt rosa på den andra.
Min gamla babyfilt, sliten o nött bomull med hål o trasiga, fransiga kanter, mjuk o len som sammet.

Som en kär gammal vän, älskad sen jag var baby o varken glömd eller borttappad trots många flyttar o otaliga skåpsrensningar.

Massor av trygget har den gett mej o många tårar, mycket snor (förmodligen) o säkert åxå en hel del matrester o annat kladd har den fått utstå, förutom att bli snuttad på.

Min egna goa snuttefilt var den i åtskilliga år, aldrig var jag utan den, aldrig åkte jag bort utan den o jag sov åxå med den i min säng till jag blev omkring sju, åtta år.

När jag var liten brukade min storasyster gömma filten ibland till mitt stora förtret o ofta retade hon mej när jag sög på tummen o hade filten mellan samma hands pek- o långfinger.

Jag släpade o drog på filten i sol, regn, tö o gyttja, ja jämt !

Än idag tar jag fram filten ibland o drar in dess doft, blundar o känner mej liten en stund.

Kyssa grodor

Kyssa grodor, jo det har jag gjort rätt många o jag har nog även lyckats kyssa en o annan padda.

Flera gånger har jag kyss grodor o känt att NU har jag hittat rätt i grodhögen.
Jag kysste o kysste men väntade förjäves på att han skulle förvandlas till drömprinsen men, NEJ... inte ens en vanlig simpel prins.

Jag var fem år när jag kysste den första riktigt fina grodan o tjoff så förvandlades han till min drömprins.
Snäll o gullig var han. Han satte mej alltid först bland oss fem som alltid höll i hop o i smyg kramades vi så där som på barns vis.
Vi var tillsammans varje sommar till jag var elva år.

Nästa groda lät dröja på sej ända till jag var fjorton, gud så kär jag var.
Vi hänge ihop i vått o torrt i fem år o bodde tillsamman de sista sex månaderna.
När han sedan förvandlades till en riktig padda fick han flytta han hem till sin mamma igen.

När jag var tjugofyra träffade o kysste jag en fin, mjuk o sårbar groda som behövde mej.
Han hade trampat runt i dyngan länge o var liksom vilse i gyttjan.
Jag gav allt jag hade, jag kysste o kysste men han blev inte riktigt förvandlad till någon drömprins, bara liksom halvvägs, till en vanlig prins helt enkelt, helt utan något som helst dröm, bara verklighet.
Jag lät honom skutta vidare efter tre stormiga år.

En alldeles vanlig prins räcker inte o inte heller en helt vanlig groda.
Det är nog sant som dom säger... man måste kyssa många grodor innan man hittar just drömprinsen.

Vid tjugosju hittade jag min drömprins.
Jag hann knappt kyssa grodan så förvandlades han till drömprinsen nr ett, bara tjoff, så där som i sagan.
Två vackra barn o femton år senare då vi slitit o dragit på varandra till leda, hoppade han vidare till nästa drömprinsletare.

Som singel sen fem år är det inte värst lätt att åter igen ha turen att finna rätt groda o än svårare att lyckas fånga honom för en kyss.
Att ha älskat o funnit drömprinsen en gång är ju fantastiskt att sedan ha turen att hitta en till, är det verkligen möjligt ?

Som det heter, hellre ha älskat o brunnit än inte ha älskat alls.

Lavendel

Blåvioletta nätta blommor, så skör som torkad o så fantastiskt doftande.
Lavendel, så vackert, bara namnet, sug på det en stund.... Laaaveeennndel.

Växten kan användas på så många olika sätt.
Som en enkel solitär eller långa, långa rader av vackert blått, som smaksättning i bröd, likör o i sallad, i doftpåsar, i parfymer, tvålar o även som läkeväxt. 
Så bra växt tycker jag, blir nog att köpa in ett gäng att njuta på balkongen.

Vill så gärna se lavendelfälten i Provence i verklighet.
Tänk att vara där, ett helt blålila fält av Lavendel, så underbart, ett blålila hav av doft o färg.

Laaavennndel

Vatten, vågor, hav

Jag ligger på mage längst fram i fören, alldeles precis så där längst fram.
Mitt huvud är utanför däck o jag tittar ner, ser vågorna slå mot båtens för.
Jag älskar att ligga där o bara vara o se.
Se horisonten, se små öar, se andra båtar som jag glatt vinkar åt, annars är vi bara själva, han o jag.

Storseglet är hissat o vinden drar oss hemåt i väldig fart.
Vi kryssar över fjärdarna o jag bara älskar att få vara med, ensam med pappa Henry.
Jag är aldrig rädd trots att det ofta är hög sjö o stor lutning, jag känner mej trygg med pappa Henry, han är ju min hjälte.

Det är sensommarkväll o lite kyligt trots dagens sol o värme.
Jag har Henrys gamla vita fårskinnspäls på mej, den är minst tjugo storlekar för stor men så skön, jag fryser inte det minsta trots att det blåser riktigt ordentligt.

Segelbåten skär genom vattnet o jag kan ligga där i timtal o bara titta på vatten, vågor o hav.
Ibland somnar jag till en stund men vaknar till då en stor våg tar tag o båten slår ner med en kraftig duns i vattnet.

Dagtid ligger jag på samma plats men ibland då på rygg o ser himlen o molnen dra förbi fort, fort.
Ibland stannar vi till på någon liten skärgårdsö o jag får bada lite o vi äter en lätt måltid men vi drar snabbt vidare, ut till havs.

När jag är med o seglar är det just seglandet som är målet.
Vi stannar oftast inte till någonstans utan är bara ute, långt, långt ute just för att segla o uppleva havet.
Ibland seglar vi ända till Åland bara just för att få segla, länge, länge.

Mamma o syskonen är inte med, mamma avskyr sjön, hon brukade ropa:
-Måste båten luta så hemska nu när jag ska laga mat (ha ha ha...skrattar åt minnet)
Inte värst lätt att ha flera småbarn att ta hand om när man själv kräks oavbrutet så mamma stannar hemma o syskonen lika så... till min lycka.

Ibland var pappa Henrys äldste son är med o ibland även min morbror o morfar men ofta är vi helt ensamma, bara han o jag.

Jag saknar havet mycket nu som vuxen,  jag bor inåt landet men har ju en liten vattenpöl (Vättern) i närheten å visserligen vatten men inget hav precis.
Då jag reser utomlands är just havet viktigt, aldrig reser jag till någon plats utan havet nära, riktigt nära.
Älskar att bara sitta o titta mot horisonten, bara vara, se o känna, det får mej att känna mej levande.

Mina minnen är underbara från den tiden då vi seglade länge, länge o långt, långt bort.

Svart

Vaknar dödstrött.
Har jag över huvud taget sovit något alls i natt ?
Jo det har jag nog o vad klockan visar har jag sovit riktigt länge eller i alla fall inte varit vaken, sova vet jag inte om jag kan kalla det.
Jag drömmer o drömmer, massor av konstiga saker, totalt ofattbara mysko drömmar.

Idag är en sån där jävla-helvetes-skit-dag.
Hela jag liksom är avdomnad.

Fixar kaffe o sätter mej på balkongen o tar en cig o ser utsikten.
Jo vackert som sjutton men det tar jag inte in när jag mår så här som idag.
Ögonen är öppna men jag ser inget, fokuserar inte blicken utan är borta i min egen värd där det är svart, svart, svart.
Jag går in igen o slänger mej på soffan.

Tårarna rinner plötsligt över utan att jag ens hinner känna den där så välkända, ständigt återkommande värken i bröstet.
Kinderna blir randade av blött o salt.. ett riv o slit i bröstet men annars inga som helst känslor.
Jag ligger kvar länge länge o undrar varifrån det där så plötsligt kom men vet ju redan svaret.
Mitt jävla liv... upp o ner som en förbannand berg-å-dal-bana.
Ena dagen så glad o full av liv o energi å nästa dag så nere o hopplöst trött, helt ovillig o orkeslös att ens släpa mej in i duschen.

Mat är inte att tänka på just dom där dagarna när jag känner så här bläk.
Kaffe o cig blir det o inget mer... kanske letar jag fram något på eftermiddagen som jag motvilligt tuggar i mej för att få lite energi men nej, ingen energi.

Jag ligger i soffan o slötittar på alla repriser på tv o halvslumrar mej igenom dagen.
Framåt åttatiden på kvällen sover jag som helt utslagen, som om jag aldrig sovit förut.
Ibland vaknar jag mitt i natten o går till sängen men oftast ligger jag kvar hur obekvämt det än är o trots jag vet att när jag vaknar i morgon har jag ont överallt.

Som en jävla självplågare ...straffar jag mej själv igenom dygnets alla timmar.

Fy fan för mej !

Kom till mej

Drömmer om dej dag o natt. Ser dina vackra färger o önskar du vore här.

Saknar dej så det gör ont i mitt bröst.

Tänker ständigt på dej vad jag än gör så finns du i mina tankar.

Älskar dej så innerligt.

Känner din värme då jag blundar fast du är så långt borta.

Just nu vet jag att du finns hos någon annan, värmer någon annan, ler mot någon annan.

Snälla ta mej tillbaka.

Sommaren var är du ?

Pippi

Lite galet annorlunda är hon o hon går sina egna vägar, hittar egna sätt att göra saker o ting på ett alldeles underbart sätt.
Hon gör som hon vill, varje dag.
Hon sover så länge hon vill, hon äter vad hon vill, hon går vart hon vill... när hon vill eller så låter hon bli.
Pannkakor i taket o pepparkakor över hela golvet...

Svarta alldeles på tok för stora o långa skor med snören, hängselkjol o långa strumpor i olika färger.
Orange hår med flätor som står rakt ut o inte nog med det, hon har en häst på verandan åxå o en apa, hemma i sitt Ville Villakulla.

Pippi är snäll o även om hon inte alltid förstår rätt o fel så gör hon allt i välmening o hon har ett ofantligt stort hjärta.
Pippi skulle aldrig vända kappan efter vinden eller se ett orättvisa utan att ingripa.
Pippi är en enkel tjej, inga krusiduller där inte utan snarare tvärt om.

Pippi hittar på så skoj saker, jag är omåttligt avis på hennes fantasi, verkligen.
Krumelurpiller tex, "Fina lilla krumelur jag vill aldrig bliva stur".eller en öde ö i 7 dagar utan snus.
Galna o tokiga ideér, hon är ju bara så härlig o fri på något sätt.

Jag har inte på tok för långa kängor, inte heller värst ofta strumpor i olika färg o inte heller har jag orange hår eller en häst på min veranda men jag känner mej så lik Pippi i vissa avseenden.

Pippi står i fönstret om kvällen o pratar med sin mamma precis som jag, våra mammor bor i himlen, kanske att dom rent av träffas där uppe, vem vet ;-)
Min pappa bor inte i Söderhavet, jag har ingen kappsäck full med guldpengar eller ens ett sockerdricksträd men jag känner en samhörighet med Astrids Pippi.
 
Jag vänder inte kappan efter vinden eller gör som andra säger eller anser är rätt... jag går mina egna vägar på gott o ont.
Någon stans där i mej finns helt klart en Pippi.

Tjo-hej hadelittan lej!

I Won´t Let The Sun Go Down On Me // Nick Kershaw